14 November 1899 - 11 September 1934) was a Swiss painter. Barraud was the eldest of four brothers who all painted or sculpted at various points in their lives. The brothers, François, Aime, Aurele and Charles, were largely self-taught artists having been raised as professional plasterers and house painters.Barraud attended evening classes at the local art school in 1911 together with his brothers.In 1919, he exhibited his paintings in La Chaux-de-Fonds and participated in the National Exhibition of Fine Arts in Basel.Encouraged by the success of the exhibitions he left Switzerland in 1922, and moved to Reims in France where he worked as a house painter for two years. He married Marie, a French woman, in 1924. Marie subsequently featured as a model in several of his paintings. Around 1924 or 1925, Barraud found work in Paris as an artist and craftsman. While living in Paris he studied painting at the Louvre. François Barraud painted mainly still lifes, female nudes and portraits, including several double portraits of himself and his wife, Marie His precise, realist style of painting developed under the influence of the old Flemish and French masters he had studied at the Louvre. Barraud suffered periods of illness throughout his life and died of tuberculosis in Geneva, in 1934, at the age of 34. Arthur Stoll held a major collection of François Barraud's works. His works are also held in the Musee des beaux-arts in La Chaux-de-Fonds, the Coninx Museum in Zurich and the Foundation for Art, Culture and History in Winterthur.   Related Paintings of Francois Barraud :. | Unschuld | The Tightrope Walker | Le corsage rouge | efterlyst | Portrait of eduard kosmack |
Related Artists:
Vincenzo Catena
Italian c1480-1531 Vincenzo Catena Location Italian painter. His paintings represent the perpetuation of the style of Giovanni Bellini into the second quarter of the 16th century. He made few concessions to the modern style that was being introduced to Venice by Titian, Palma Vecchio, Pordenone and others in the same period. This archaicizing tendency was shared by several minor Bellinesque painters of the period, including Pietro degli Ingannati, Pietro Duia, Francesco Bissolo, Vittore Belliniano and the Master of the Incredulity of St Thomas. Catena, together with Marco Basaiti, with whose works Catena are sometimes confused, can be considered the most accomplished of these. Despite the fact that he counted several humanists in his circle, the extant repertory of his subjects is limited to religious themes, mainly Marian and including three altarpieces, and to male portraits. The latter, as Vasari observed, include several of his finest works.
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Lodovico Carracci
(21 April 1555 - 13 November 1619) was an Italian, early-Baroque painter, etcher, and printmaker born in Bologna. Ludovico himself apprenticed under Prospero Fontana in Bologna and traveled to Florence, Parma, and Venice, before returning to his hometown. Along with his cousins Annibale and Agostino Carracci, Ludovico in 1585 was a founder and director (caposindaco) of the so-called Eclectic Academy of painting (also called the Accademia degli Incamminati), which in reality was a studio with apprenticed assistants. This studio however propelled a number of Emilian artists to pre-eminence in Rome and elsewhere, and singularly helped encourage the so-called Bolognese School) of the late 16th century, which included Albani, Guercino, Sacchi, Reni, Lanfranco and Domenichino. The Carracci had their apprentice draw studies focused on observation of nature and natural poses, and use a bold scale in drawing figures. Ludovico specifically helped train Giacomo Cavedone. The Carracci are credited with reinvigorating Italian art, especially fresco art, which was subsumed with formalistic Mannerism. Carracci's own works are characterized by a strong mood invoked by broad gestures and flickering light that create spiritual emotion. Ludovico Carracci died in Bologna in 1619.